Behandling med diodlaser

 

Skönt att kunna äta frukost i lugn och ro, packa ihop, checka ut och trava iväg till sjukhuset.

Jag kommer till mottagningen en halv timme före utsatt tid och hinner bläddra i en tidning från förra året. Vid utsatt tid får jag låsa in min väska i ett skåp och komma in i förberedelserummet. Där ställer sköterskan ett antal frågor och sedan börjar hon droppa bedövning och pupillvidgande. Sen ska hon tvätta ögat med kall vätska, som hon sprutar på ögat. Efter en stund är det dags att gå in till operationsrummet. Operatören informerar om hur operationen genomförs och om att det finns risker. Vi har gjort 600 operationer utan några problem, men jag är ändå skyldig att informera om riskerna, säger han.

Sedan får jag sätta mig i en fällbar stol, typ tandläkarstol, som fälls ner så att jag ligger. Överkroppen täcks med duk med bara ett hål för ögat. Ögonfransen tejpas. Ny tvättning och droppar. En bedövning ska också läggas bakom ögat. Med spruta! Det är plågsam. Läkaren frågar om allt känns bra. Jag svar ja, men erkänner också att jag tycker att detta är otäckt. Vi kan erbjuda någon som håller handen, säger han. Men jag avstår.

Behandlingen kallas diodlaser och med bedövningen tar det ca 20 minuter. Allt är till för att minska produktionen av kammarvatten för att sänka trycket i ögat. När det är klart drar sköterskan bort duken och tejpen. Alla vet väl hur det känns att dra bort ett plåster, särskilt om det fastnat i håret!

 

 

Sköterskan sätter sedan ett bandage över ögat. Du ska ta bort det om fyra timmar, säger hon. Då sitter jag på tåget, säger jag. Vänta då tills du kommer hem.

Så får jag lite instruktioner och recept på kortisondroppar och uppmaning om att boka ett uppföljningsbesök i Sundsvall om en vecka.