Slutklämmen

 

I början av mars ringer jag en gång till och frågar vad som händer.

Två dagar senare ringer läkaren upp. Det ser inte bra ut, säger han. Stora delar av synnerven är död.

Jo, tack, jag vet, säger jag.

Du får en kallelse till en undersökning, säger han. Sedan får vi hålla koll på ditt friska öga så att du inte får högt tryck på det,

Kallelse kommer till igår mitt i coronakrisen.

Jag ringde i måndags och frågade om jag verkligen ska komma. Folk i min ålder avråds från resor och bör hålla sig hemma. Ska jag verkligen sätta mig på bussen och sedan gå in i sjukhuset, frågar jag.

Det får du själv avgöra, svarar sköterskan, men buss kanske inte är så bra. Du behöver inte gå till centralkassan utan kan komma direkt hit. Och vi har mycket färre patienter än vi brukar. Ingen vet när du annars kan få en ny tid.

Okey jag kommer, säger jag trots att jag känner mig tveksam.

Bestämmer mig för att ta bilen. Allt går bra. Det är en del människor i entrén, men det går bra att undvika dem. Två meters lucka gäller. Ensam i hissen. Fyra – fem personer i väntrummet.

 

 

Synkontroll och tryckkontroll. Synen är dålig på mitt högra öga. Trycket är 23 och på det friska ögat är det 12.

Läkaren är ovanligt pratsam. Kan det bero på att han inte har så många patienter? Enligt socialstyrelsens definition är du blind på höger öga, säger han, men här på ögonmottagningen betraktar vi inte den som kan skilja på ljus och mörker som blind. Trycket är för högt och vi kan göra ytterligare laserbehandling, men det är inte säkert att det hjälper. Jag vill inte göra fler laserbehandlingar.

Nu är min historia berättad och jag pausar ögonbloggen.

Kanske jag återkommer med ett annat ämne så småningom.