Ögonbloggen

Ny synfältsundersökning   Under fem uppföljningsbesök pendlar trycket mellan 14 och 24. Det stannar sedan på 17. Då bestämmer läkaren att vi ska göra en ny synfältsundersökning. Kan inte hjälpa att jag får en känsla av att det är för att hitta på någonting.       I mitten av december gör vi synfältsundersökningen. Då ligger trycket på 19 och synskärpan är 1.0 på mitt friska öga och 0,05 på det högra. Nu är vi framme vid nutid. Det är vecka 8 och jag har inte hört något från ögonmottagningen. Jag ringer på måndagen och möts av: det är många som ringer, vi kan inte ta emot fler. Ringer tisdag och får samma besked. Ringer onsdag. Nu äntligen kommer jag fram, knappar in personnummer och telefonnummer och blir uppringd på eftermiddagen. Sköterskan drar efter andan när hon läser i journalen. Det är visst ingen som har tittat på undersökningen, säger hon, och lägger till att eftersom hon sitter i Härnösand kan hon inte lägga journalen framför näsan på någon läka

Operation fem     Någon vecka efter besöket i Sundsvall ringer operationsplaneraren från Umeå. Kan du komma i morgon, säger hon. Egentligen har jag fullt upp med förtidsröstningen till Europaparlamentsvalet, men det är väl inte laga förfall? Så vi bestämmer att jag kommer dagen därpå. Den här gången åker jag fram och tillbaka till Umeå med tåg samma dag. Behandlingen går till på samma sätt som förra gången. Sköterskan droppar bedövning och pupillvidgande. Hon tvättar ögat med kall vätska, som hon sprutar på ögat. Sedan får jag vänta. Doktorn har fått en akututryckning. När han så småningom dyker upp ber han om ursäkt för förseningen. Det är OK, jag ska ingen stans, säger jag. Sedan får jag sätta mig i den fällbara stolen. Överkroppen täcks med duk med bara ett hål för ögat. Ögonfransen tejpas. Ny tvättning och droppar. Men den här gången är det inte lika hemskt. Det är nästan smärtfritt och går snabbt. Bandage på och sedan är det klart.   Jag går till sjuk

Trycket stiger Vid första uppföljningsbesöket är trycket bra. Det ligger på 12. Men sedan stiger det till 15, 20, 22 och 24, för att vid besök nummer sju ligga på 34. Nu skriver läkaren en ny remiss till Umeå för ytterligare en diodlaserbehandling. Det kan oftast behöva två behandlingar, säger han. Men blir det bättre, frågar jag? Här gäller det att rädda de synrester som finns kvar, svarar han. Även om det handlar om att kunna skilja på ljus och mörker kan det vara värdefullt. Det var ju uppmuntrande. Ok, skriv remiss då, säger jag.

På väg hem   Jag äter lunch i sjukhuskafeterian innan jag kan ta tåget hem. Känner plötsligt att damen vid bordet bredvid stirrar på mig. Nästan alla har någon form av bandage, så varför stirrar hon? Har du varit på ögonoperation, sägen hon plötsligt. Det kan jag ju inte förneka. Jag har gjort en laseroperation, svarar jag. Jag skulle också ögonopereras, säger hon, men jag ville bli sövd och dom hade ingen narkospersonal, så jag får åka hem igen. Efter en stund tar hon upp en 100-lapp. Lägger den på bordet och ställer väskan ovanpå. Hon ber mig hålla koll på grejerna medan hon ställer undan diskbrickan. När hon kommer tillbaka tar hon väskan och säger hej! Men hallå, du glömde din 100-lapp, ropar jag. Oh, tack! Den ska jag ju ha till färdtjänsten, säger hon och drar iväg.