Operationsdagen och hemresedagen

 

Onsdag morgon den 18 maj infinner jag mig på ögonkliniken. Enligt order på fastande mage. Blir skickad till samvårdsavdelningen. Hittar dit och blir inskriven. Nya undersökningar förstås. Och så kommer frågan: Vill bli sövd eller vara vaken under operationen? De flesta som gör en sådan här operation väljer att vara vakna med lokalbedövning. OK, vi kör vaket! Då kan jag gå till matsalen och äta. Fastan upphävd!

Sedan får jag vänta! Ett akutfall går före. Mitt fall är väl inte akut längre antar jag. Men vid tretiden är det min tur att bli opererad. Läkaren, som kallas operatör förklarar en del. Hon börjar med att byta lins. Har man inte starr så får man, säger hon. Sedan tar hon bort glaskroppen. Med laserbehandling sätts näthinnan på plats och hålet i näthinnan tätas. Sedan fylls ögat med gas. Gasen ska trycka fast näthinnan och försvinner av sig själv efter några veckor.

En vänlig själ som jag förstås inte ser frågar om allt känns bra? Om jag är rädd, vilket jag erkänner. Sedan håller hon mig i handen under stor del av operationen. Den tar nästan två timmar. På slutet börjar det klia på ryggen och i bakhuvudet och det är svårt att ligga still. Men jag måste. Försöker röra på händer och fötter för att de inte ska domna bort, men huvudet ska vara stilla. Så äntligen verkar det vara klart och personalen plockar bort instrument och skyddskläder.

Jag får bandage och får sätta mig i en rullstol med huvudet framåtböjt för transport till avdelningen. Där bäddar personalen om till ”magläge”. Det är en specialkudde som ska underlätta för att sova på mage. Kudden är som en ring där man ska ha huvudet. Man blir nästan kvävd ändå om man inte lutar huvudet lite åt sidan. Och kudden kan definitivt inte vara konstruerad för kvinnor! För hur man än bär sig åt sitter nederkanten precis där brösten har plats.

När jag kommer till avdelningen blir jag illamående och går ut på toa och kräks. Jag berättar det för den omtänksamme sjuksköterskan som genast börjar fundera på vad det kan bero på. Jag tror att det är anspänningen, säger jag, trots allt är det en ganska stor operation jag har gått igenom. Det kan vara morfintabletten, säger han och ger mig en särskild spypåse ifall det skulle hända igen. Lika bra att inte tåla morfin, tänker jag, då blir jag inte morfinist!

Jag kan ju inte lägga mig och vila på den där hemska kudden, så jag strosar lite i korridoren. Sätter mig sedan i TV-rummet. Då kommer han, den omtänksamme sjuksköterskan med ett par specialglasögon. Man kan ha huvudet framåtböjt och speglar gör att man ändå ser TV-rutan. Det var ju snällt! Jag har inte hjärta att tala om för honom att jag egentligen inte bryr mig om TVn. Jag har bara hittat den enda bekväma fåtöljen på hela avdelningen!

Lyckas sova någorlunda på natten och efter frukost ska ögat tvättas och undersökas. Det är operatören och en ST-läkare som ska titta och två sjuksköterskor som är med. ST-läkaren skriver intyg om flygförbud eftersom jag har gas i ögat. Jag får instruktion och schema för ögondroppar och kommer att få kallelse till uppföljningsbesök i Härnösand eller Sundsvall om en vecka.

Sedan tar jag tåget hem. Väl hemma får jag skjuts till resebyrån för att lämna läkarintyget. Lördagens resa flyger all världens väg, dvs den är inställd!