När rullgardinen drogs ner - en berättelse om näthinneavlossning

 

Dags igen för uppföljningsbesök på ögonmottagningen den 8 maj. Vilken gång i ordningen? Kanske 30.

Nu har ögontrycket stigit till 36. Synskärpan är nästan obefintlig. Doktorn har en blivande kollega med sig och är därför mer detaljerad än han brukar. Han berättar vad han ser och säger bland annat: glaukomskada. Det biter sig fast, men det är ju så.

Sedan säger han att han ska skriva en remiss till ögonkliniken i Umeå för ytterligare en laserbehandling mot högt tryck.

Är det verkligen lönt, undrar jag? Det är ju ändå kört och förra behandlingen var ingen trevlig upplevelse. Själva behandlingen var väl OK, men bedövningen var obehaglig. Kan synen förbättras, frågar jag.

Inte förbättras men bibehållas, blir svaret. Även om synresten bara bli att kunna skilja på ljus och mörker så är det viktigt att rädda den, svarar han. Och säger det som jag inte vill höra: Om det skulle hända det andra ögat något.

Måndagen den 20 maj vaknar jag av att telefonen ringer kvart i åtta. Det är operationsplaneraren i Umeå som undrar om jag kan komma för operation/behandling på förmiddagen. Det går ju inte. Tåget har redan gått. Hon bokar in mig på tisdagen kl 10.00.

Tisdagen den 21 maj sätter jag mig på tåget tjugo i sju på morgonen. Tåget håller tiden och jag kommer fram lagom för att bli inropad vid tio-tiden.

Trycket har gått ner till 26. Tvättning och bedövning och sedan in till behandlingsrummet. Mer bedövning. Droppar och så en spruta för att bedöva bakom ögat. Den här gången känns det knappt. Själva laserbehandlingen är klar på några minuter. Bandage på ögat och sen tillbaka till förberedelserummet. Några föreskrifter om kortisondropparna. Sen är det klart. Jag kan åka hem.

I nästa blogg ska jag berätta hur det hela började.